Att vara förälder och förebild
Jag är trebarnsfar. I Sverige verkar tre vara det nya två. Dvs, på sjuttiotalet när jag växte upp hade nästan alla två barn men nu verkar det vara vanligare med tre barn. Eller så är det bara jag som ser det mönstret. Precis som när man köpt en ny bil, då ser man hur många andra som kör just samma märke som din bil.
I samma ögonblick man blir förälder förändras livet. Det är inte bara det faktum att man inte får sova, får ett begränsat privatliv, springer på utvecklingssamtal, kör barnen till fotboll och gymnastik. Nej, man blir en förebild. Du har ständigt ögon och öron som följer dig, som bevakar varje steg du tar och som hör varje ord du säger.
Hemma hos oss är det jag som lagar maten och när det är cirka 5 minuter kvar till middagen brukar jag ropa till hela familjen att snart är det mat. När det sedan är dags för mat brukar jag ropa igen och säga att maten är serverad. Ju hungrigare barnen är, desto fortare kommer dom till bordet. När vi sedan äter uppstår det ibland situationer som tidigare fick mig att klia mig i huvudet.
Gör som jag gör
Våra pojkar som är 6 respektive 9 år äter, men halvvägs in i maten går dom från bordet och ska hämta något, titta på något eller något annat lika oförklarligt. Både jag och min fru brukade be barnen sitta kvar och äta sin mat. Ibland fungerade det och ibland inte. Detta pågick ett tag innan jag kom på vad det var som var så intressant.
I själva verket var det inte en specifik sak som lockade, nej, det var mitt eget beteende som smittat av sig. Jag kunde ibland komma på att jag glömt något, springa ifrån bordet för att svara i mobilen eller slås av en idé vilket ledde till att jag bara måste mejla en kollega.
Numera försöker jag slå ifrån mig sådana här impulser och det har faktiskt blivit bättre. Jag sitter själv vid matbordet genom hela måltiden och det gör våra barn också. Dom gör som jag gör, inte som jag säger!
Precis så är det i yrkeslivet också. Alla dina kollegor, chefer, arbetskamrater eller vilka det nu kan vara ser på dig och agerar utifrån ditt beteende. Ibland som en reaktion men väldigt ofta så härmar dom dig. Speciellt om du är en ledare. Du kan vara en officiellt utnämnd ledare, typ linje-chef eller utvecklingschef. Du kan också vara en väldigt duktigt arkitekt, utvecklare eller testare, som andra ser upp till. Det leder också till att du anses vara en auktoritet eller en person värd att lyssna lite extra på.
Att vara chef eller ledare, officiellt utnämnd eller ej betyder att man är förebild, precis som att vara förälder. Den stora skillnaden är att som förälder är det mycket tydligare hur många anhängare du har.
Kunskap och att motivera bokköp
Jag var konsult på ett företag som sa sig uppmuntra kunskap. Det var till och med ett fint ord som satt på en motivationsförhöjande tavla. På samma ställe sa man sig också uppmuntra initiativ och att tänka själv. Denna organisation är för övrigt vad jag kallar en kunskapsorganisation. Det vill säga man jobbar nästan enbart med att tänka ut nya idéer, omsätta dessa i mjukvara och sedan så paketerar man dom och säljer dom. Låter det bekant? Jag tycker att det beskriver många IT-företag av idag.
Hur som helst, varje gång man skall köpa en bok så måste man be sin chef skriva under en inköpsorder. För en bok? Löjligt!
Den absolut dyraste bok jag någonsin köpt kostade 980 svenska kronor. 980 kronor, det kan låta mycket men i sammanhangen är det löjligt lite. Det är ju vad det kostar om jag råkar störa en fin-konsult mitt i hans Pomodoro och han kommer ur sitt 'flow'.
Dessutom är det förnedrande. Litar man inte på folk? Det skickar helt fel signaler om att 'kunskap' skulle vara väldigt viktigt. Vad jag säger är: Kunskap är viktigt. Vad jag signalerar är; Det är inte tillräckligt viktigt för att jag ska lita på ditt omdöme.
”Jag är 100% bakom er”
I en annan organisation var jag inhyrd som 'programmerare'. Jag såg dock min chans när jag upptäckte att här fanns det massor av förbättringar att göra. Man praktiserade inte testdriven utveckling, hade inte automatiserat bygget av applikationen och man parprogrammerade inte heller.
Så gott som alla praxis som jag var van vid existerade inte. Koden var en stor fet legacy-klump, allt hängde ihop som spaghettipudding.
Jag och en kollega identifierade ganska snabbt en rad åtgärder och satte ihop ett åtgärdspaket på cirka 20 punkter varav vi presenterade 3 för vår chef.
Under en timma lyckades vi verkligen nå fram till honom och få honom att förstå att det går inte att hålla på så här. Vi var riktigt nöjda och fick i princip fria händer att sätta igång. Han stod 100% bakom oss. Vi fattade inte att han verkligen gjorde det först. 100% ... bakom … oss.
Först efter några dagar när vi ville sätta upp en byggserver fattade vi. Njae, vaddå sätta upp byggserver, det tar ju tid och vem ska förresten betala för den? Den kostar ju flera tusen?!
Så här fortsatte det, parprogrammering fick inte praktiseras. Involvera kunden? Kodstandard, näh, det blir för stora förändringar när man checkar in. Gång efter gång så ställde sig chefen 'bakom' oss, inte framför. Han gick verkligen inte i klinch med några om problem uppstod, utan viftade bort dom och tyckte att det fanns viktigare saker så fort det blev en konflikt eller om det hettade till.
Jag säger; jag stödjer er i införandet av goda vanor. Men vad som egentligen händer är; jag viker undan när det uppstår konflikter och ni verkligen behöver stöd.
Parprogrammering och måttbeställt bord
Så, hur ser då bra ledarskap ut.
För snart 10 år sedan hade jag förmånen att vara med i ett projekt som skulle visa sig vara omtumlande på mer än ett sätt. Tidigt i projektet bestämde vi oss för att anamma lättrörliga principer, eXtreme Programming för att vara exakt. Därmed kom en specifik vana lite extra i fokus: Parprogrammering. All kod skulle skrivas i par. Hur skulle det gå?
Enkelt, man har hälften så många datorer som utvecklare!
Genialt tyckte jag, både då och nu. Dessutom, för att visa att man verkligen menade allvar och att alla hade bra förutsättningar för att parprogrammera så måttbeställde man ett bord. Specialanpassat för att främja kommunikation mellan alla utvecklare, få plats två utvecklare i bredd och en stor datorskärm. Jag tror att bordet var över 10 kvm stort.
Tydliga signaler; Vi vill att ni parprogrammerar och därför gör vi en investering i det.
Var en god förebild
Barn gör som du gör, dina kollegor gör som du gör. Är du en chef eller ledare måste du alltså föregå med gott exempel. Det räcker inte med att skicka ut mejl där det står jobba testdrivet! Du måste stödja det när det börjar blåsa.
Det räcker inte med att säga att vi ska köra Agilt! Du måste vilja agera på ett sånt sätt. Du måste vilja hjälpa dina medarbetare att öka transparensen, ta uti med problem och vara disciplinerad.
Man brukar tala om ledarskap som en roll. Det är ju lätt att skjuta ifrån sig och säga; "Jag är ingen ledare". Men det är du visst. Jag gillar att se på ledarskap som ett antal aktiviteter. Att gå först och testa något, det är ledarskap. Att stå tillbaka när någon annan vill ta plats. Det är också ledarskap. Men att putta folk framför sig och ta skydd när det blåser är det inte.
Koordination, facilitering, mäkla fred, kritisera, kommentera, vara pionjär, hålla reda på regler och uppmuntra disciplin. Alla dessa aktiviteter faller under kategorin ledarskapsaktiviteter enligt mig. Och det finns fler.
När man ser på det på detta sätt förstår man att alla är ledare. Då förstår man också att man kan inte skilja på management och folket på golvet. Det finns inga vi och dom, det finns inga personer man måste övertala, eller be om lov. Det som räknas i längden är dina handlingar.
I stället för att förklara att du vill köra TDD eller sätta upp en byggserver tycker jag att du ska försöka förklara vad du vill åstadkomma. Är man överens om det är resten mycket enklare.
Och slutligen vill jag säga, även om du själv tror att du bara är en vanlig anställd så finns det förmodligen någon i din närhet som ser dig som en ledare då och då. Sträck på dig själv och var den du vill att andra ska vara.
Andra gör som du gör, inte som du säger
Ola Ellnestam