Motgångar vi skyr som pesten – men lär oss mest av

Jag har en ovana som jag inte är särskilt stolt över, men inte heller ansträngt mig att göra något åt. Den bara finns där som en naturlig del av vardagen: förmågan att snabbt skyffla undan motgångarna. Och jag är säkert inte ensam. Vi uppfostrade att hylla framgångarna och om vi misslyckas förpassas vi till skamvrån. Klart som korvspad att brända barn skyr elden.

 Om jag ändå rannsakar mig själv är det faktiskt motgångarna jag har lärt mig mest av. Det vill säga: allt har jag inte lärt mig ”den hårda” vägen, men många erfarenheter har varit dyrköpta och i slutänden väldigt värdefulla.

Tyvärr har det inte alltid varit roligt. Och när man står mitt upp i eländet är det svårt att tänka sig hur man ska rädda sig ur det. Men har jag lyckats hålla känslorna på en armlängds avstånd och gjort en hyfsat klarsynt analys av vad jag själv kan förändra har jag gått igenom stärkt och aningen insiktsfullare efteråt.

Ibland tycker jag att vi talar för lite om motgångar. Hellre står vi på konferenser, mässor och seminarier och skrävlar om våra framsteg. Vem har varit på en konferens under temat ”Mina största misslyckanden och hur jag vände dem till något positivt”? Någon? Tänkte väl det – motgångar är något vidrigt vi tar i tång med.

Ingen blir särskilt entusiastisk att behöva avslöja sina misslyckanden. Trots det stöter vi förr eller senare på dem. I varje fall om vi vågar ställa oss inför nya utmaningar. Men vad som skiljer oss åt är hur vi hanterar våra motgångar. Vissa sätter sig ner och frågar sig: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att inte den här situationen skulle ha uppstått?” Andra fortsätter att lägga ansvaret för sina misslyckanden utanför sig själva och visslar obekymrat vidare i livet som om inget hade hänt. Det lär man sig inte särskilt mycket av. Gång på gång hamnar man i samma återvändsgränd - trots att de bittra men lärorika erfarenheterna finns nära till hands.

Visst, tiderna förändras. I dag har det fula ordet blivit något mer rumsrent. Numera kan man höra och läsa om författares och skribenters tillkortakommanden som vi andra aldrig skulle våga avslöja. Några till och med koketterar med sina motgångar – stå-upp-komiker till exempel. Men de flesta fortsätter – som jag ibland – att skyffla M-ordet dit där det inte märks.        

Taggar:

• Håkan Årblom