Hoppsan chefen! Du är inte perfekt

Jag har återigen bevittnat en chef som har missuppfattat sin roll - totalt. Han far omkring som en furie på sin arbetsplats: klampar in i projekt och pekar ut för de anställda vad de ska göra. Det är så att man vill ropa högt: ”Se upp, du håller på att krympa din personal”. 

Samma fenomen dyker upp lite varstans. Chefer som inte verkar ha sin ”känslomässiga” radar på. Det räcker att titta sig om i ens omedelbara närhet: Chefer som knappt kan stava till ledarskap. Varför beter sig en chef på det här sättet? Av rädsla att inte räcka till? Av osäkerhet att fatta rätt beslut? Ja, då har man verkligen fått det hela om bakfoten.

De anställda förväntar sig inte att chefen ska fatta massa beslut för deras räkning. De förväntar sig att chefen ska ge dem de rätta förutsättningarna för att själva kunna fatta besluten. Med stöd av chefen.
  
Det är inte lätt för en arbetsledare att hitta sin stil. Det tar, enligt insiktsfulla chefer, många, många år innan man förstår vad chefskap innebär, på djupet. Det är en god vän till mig medveten om. För att par år sedan fick hon en chefstjänst, och ganska snart började personalen ändra inställning till henne. Vad gjorde hon fel? Hon hade ändrat personlighet, var inte lyssnande och lät inte medarbetarna agera självständigt. De var inte så muntert att höra från en medarbetare – men nyttigt.

För då förstod hon att hon var tvungen att omvärdera sin chefsroll.  Att börja ge andra mer utrymme att växa. Dessutom började hon visa mer mänskliga sidor, och beskrev sina egna tillkortakommanden som chef.  Nu såg medarbetarna en chef som brottades med sina egna och andras förväntningar. Kanske kände de igen sig: hur svårt det är att leva upp till den perfekta chefen.