onsdag, 03 december 2008

Erfarenheter eller slutförvaring?

Arbetar du i projekt? Arbetar du enligt någon form av projektmodell? Säger projektmodellen att hela projektgruppen skall skriva en slutrapport efter genomfört projekt? Gör ni det?

Ovanstående frågor brukar resultera i ett av följande två reaktioner:
1. Människor drar generat på munnen och säger något i stil med ”nja… vi borde skriva slutrapporter men… ofta brukar projektledaren tvingas skriva ihop några rader för att få ledningen att bli nöjd”.
2. Skamfyllda blickar irrar runt i lokalen tills någon lyfter bladet från munnen och erkänner att ”Vi borde göra det men… tyvärr har det inte hänt än, vad jag vet”.

Det är något lutherskt över slutrapporter. Enligt projektmodellen skall de skrivas, vare sig vi vill eller inte. De som arbetar i projekt vet att de borde vara duktiga arbetstagare och skäms över att de antingen inte skrivit några slutrapporter eller att de inte gör dem enligt konstens alla regler.

Handen på hjärtat: Använder ni slutrapporten till någonting? Det är sällan jag träffar på någon som säger att de faktiskt använder sig av slutrapporter. Anledningarna kan vara många. Somliga säger att det är svårt att använda sig av de nedtecknade erfarenheterna eftersom projekten ser så olika ut. Andra säger att det är för besvärligt att hitta något användbart bland gamla nedtecknade slutrapporter.

Så där ligger slutrapporterna. Oanvända men väl slutförvarade.

Men visst är tanken kring slutrapportering god. Vi vill självklart använda oss av dragna erfarenheter för att ständigt utvecklas, slippa uppfinna hjulet ännu en gång och få hela organisationen att slippa göra gamla misstag. Men nedtecknandet och slutförvarandet av slutrapporter verkar inte vara den bästa lösningen. Så hur kan vi göra istället?

Ett sätt är att istället för att nedteckna dragna erfarenheter göra en enkel förteckning av vilka som deltog i ett visst projekt. Istället för att leta efter erfarenheter i dammiga papper kan vi istället säga till den nya projektledaren: ”Enligt vår förteckning var det Anna som drev bankprojektet vi genomförde för två år sedan. Prata med henne för att få bra tips inför planeringen av ditt nya projekt!”

Vill ni gå steget ännu längre kan ni låta varje projektgrupp hålla en halv timmas öppen föreläsning efter utfört projekt. Då kan alla anställda som är intresserade få veta vilka erfarenheter gruppen dragit och samtidigt få se vilka som ingick i projektet. Rapporteringen de lämnar efter sig består i några enkla overhead-bilder och namn på projektdeltagarna.

Gemensamt för dessa två tillvägagångssätt är att se till att människorna står i fokus istället för dokumentationen. Genom att lyfta fram personerna i projektet kan er organisation gå från att vara duktiga på att slutförvara till att bli duktiga på att återvinna dragna erfarenheter i projekt.

Av Tomas Gustavsson, TUK 16:37

KOMMENTARER

Inlägget har 4 kommentarer
Tomas, ett befriande inlägg i den svenska korrektheten och den "logiska tron" på rapporteringar. Jag håller med dig, man måste sätta på sig verklighetens glasögon och se den som den är och faktiskt acceptera den mänskliga naturen. Och den vill göra erfarenher själv. Är inte det möjligt är andras erfarenheter som berättas till dig som "inlärande individ" det vi föredrar då det ligger närmare självinlärning. Rapporter passar naturligtvis vissa, men de är få och kanske inte det man bör bygga upp sin lärandeprocess kring. Gör det mänskligt! Då händer det nått som är större än ingångsbitarna.
Av Anders G 03 december 2008 23:15
Tomas, jag vet att du fått pris för ditt författarskap inom projekthantering och det gör det extra roligt att blogga med dig. Jag vill återkoppla till just projektmodeller. Ärligt talat, det pratas mycket om projektmodeller och att de skulle vara lösningen på många problem. Personligen uppfattar jag det mest som en konsekvens av ett psykologiskt drama i den mänskliga naturen; strävan efter trygghet och säkerhet, det är dessa drivkrafter som ligger bakom mer än ett kvalitetstänkande. Jag tror att man skall vara försiktig med att anpassa verkligheten till modeller, sådana förenklingar brukar aldrig hålla. Våga släpp kontrollen! Använd modellen som ett bra exempel och fråga dig själv vid varje nytt projekt; det här är vår verklighet, vilket stöd har vi i "vår" projektmodell och vad måste vi utveckla själva? Avsluta projekten med att fokusera på att ta fram det bästa, låt projektdeltagarna få komma med konstruktiv feedback på vad de tyckte var bäst och SEN avsluta med att titta på vad som kan bli bättre. Inte tvärtom! Dessa lärdomar är ofta mycket viktigare än en projektmodell, som vanligtvis har sin utgångspunkt i en verklighet och syfte som kanske inte alls stämmer överens med den du lever i. Så mitt råd i detta inlägg är att tro på din egen förmåga och var försiktig med projektmodeller.
Av Anders G 09 december 2008 23:13
Anders, jag kan bara instämma i vad du säger. Som jag ser det är den stora risken att vi lägger all tilltro till modellens förträfflighet och räknar med att "de som skapade modellen var så smarta att detta torde vara det enda rätta". Det är spännande när jag pratar med företag om projektledning och deras första fråga är: Kan du PPS? För vi kör projektmodellen PPS här och vill bli bättre. Kan du inte PPS kan vi nog tyvärr avsluta vårt samtal här." Det blir något väldigt religiöst över projektmodellerna ibland. Att de skall ge svaret på alla frågor. När den viktiga frågan egentligen är "hur skall vi bli bättre på projektledning?".
Av Tomas Gustavsson 10 december 2008 09:03
Det fattas dessutom en sak i många projektmodeller nämligen att läsa föregående projekts slutrapport/lesson learned report...
Av Thomas Engelmark 11 februari 2009 12:54
 
<